Hur upptäckte ni cancern?
– William har ju sen han varit liten haft en magsjukdom och därför varit på en del sjukhus besök, kontroller och haft ont i magen osv.. Det var liksom hans vardag.. Men i början på januari så var han med Lowe en kväll medan jag var ute med mamma och då smsade han och sa att han känner en knöl på hans mage som gör jätte ont och att han ska åka in till akuten när jag kommer hem.. det var väl så det började.. Men det tog ett tag innan de upptäckte att det var just en elakartad cancer i hela hans tarmar som även hade spridit sig lite till andra organ. Men de opererade bort hans tjocktarm för att han skulle få längre tid att leva men eftersom cancern redan hade spridit sig till andra organ så bara fortsatte det.. i slutet hade det spridit sig även till lungorna och här kämpade han för varje andetag..
Var du med William in i det sista? Fått för mig att du skulle resa sen kom beskedet?
– Nej det var jag inte.. Inte helt in i det sista. Vi skulle resa tidigt på morgonen den 3 juli. Men sent på kvällen den 2 juli började han må så dåligt och åkte in till sjukhuset. Jag var låg hemma och grät i timmar, visste inte vad jag skulle göra.. Mamma hade bokat resan för min skull. Alla sa till mig att William kommer överleva de få dagar vi är borta, även hans familj sa det.. men tillslut så vi åkte in kl 2 på natten den 3 juli för att vi skulle hinna träffa William innan vi reste. Men redan när jag såg honom kände jag att jag kan inte åka, men var så kluven ändå.. Vi stannade där en stund och både William och hans mamma som var där sa åt oss att åka ändå.. sen åkte vi hem och direkt när jag kom hem gick jag och väckte mamma och sa att jag kan inte åka för William kommer dö..Lowe var så trött så vi gick och la oss i sängen.. vi somnade väl vid kl 04 på morgonen.. Sen vaknade vi vid kl 8 och jag hade stress, ville åka till sjukhuset nunu till honom. Men det var så krångligt att åka dit kommunalt och alla i familjen var trötta eftersom de hade varit vaken hela natten också så vi fick vänta lite.. Sen när min morfar var påväg till mig för att hämta upp oss och köra oss tillbaka till sjukhuset för att träffa William så fick jag sms att han somnat in nu.. Men vi åkte in direkt ändå för att säga hejdå till honom.. Efter den morgonen så vaknade jag varje dag upp i panik i en månad i hopp om att hinna säga hejdå på riktigt.. Det har gått nu flera månader men händer fortfarande nån gång varje vecka..
Fick ni tid att prata om framtid, nutid och dåtid innan han fick avlida?
– Nej inte direkt.. Varken han eller jag trodde det skulle gå så snabbt. Vi trodde ju att han skulle leva till år 2020 iallafall. Men jag var tydlig ganska direkt när i fick beskedet med att säga att jag alltid kommer göra allt för Lowe och han kommer även att minnas William för att jag kommer aldrig glömma honom och aldrig sluta prata om honom. Vi hade det väldigt tufft under våren då det var jobbigt ibland för oss att träffas eftersom känslorna för varandra fortfarande var så starka och det var inte länge sen jag gjorde slut liksom.. Men jag sa upp mig på Vapiano jobbet i slutet på juni och tänkte därefter spendera sommaren med William och då skulle vi hinna prata om sånt… men det hann vi ju inte..
Hur orkade du egentligen?
– Ja ni.. alltså när vi fick beskedet så orkade jag inte. I hela januari och februari mådde jag skit. Jag gjorde ju slut i slutet på december och hade önskat jag hade fått tid att bearbeta det då det var ett tufft beslut. Men där tänkte jag att vi kommer hitta tillbaka till varandra senare. Men den tiden fanns ju inte men de visste vi inte.. Så det blev liksom allt på en gång. Det var redan mycket nytt att bo själv, va ensamstående och allt detdär och sen blir han allvarligt sjuk. Min kärlek för honom visste jag inte skulle försvinna över en natt, den skulle alltid finnas där. Bara när han skrev till mig att han känner en knöl i magen och mår jätte dåligt så mådde jag så illa. Minns att jag satt på restaurang med mamma och brorsan och tappade matlusten direkt och bara tänkte på vad det kan vara. Hela vägen hem på tåget i 1h googlade jag och allt som kom upp var cancer..Redan här började det fast han inte hade fått diagnosen av läkarna liksom.Jag grät hela tiden, kunde inte sova och var inte närvarande. Hade ingen matlust och här började jag rasa ner i vikt.. alla mina byxor ramlade ner. Jag kunde inte vara i skolan för jag kunde inte fokusera. Trodde seriöst jag inte skulle klara skolan och få ta studenten. Hörde inget vad lärarna sa för var inte där liksom. Men försökte vara på fotolektionerna iallafall då det är något jag tyckte om. Men fick flera gånger panikattacker i skolan och åkte hem istället. Efter jag hade hämtat Lowe från förskolan var vi oftast hemma och jag hade hög musik i högtalarna, Lowe lekte och jag lekte ibland med honom, annars satt jag mest och tittade på Lowe och var någon helt annanstans.
Vad har varit det svåraste för dig?
– Att jag inte förstod nånting förrän det var försent.. Visste inte hur livets slutskede fungerade och såg ut då ingen pratat med de om och jag tänkte inte på att googla det förrän efter åt.. Då blev det så tydligt och hade jag vetat detta hade jag agerat annorlunda under den sista natten, hade inte åkt där ifrån..Det är det tuffaste, att inte fått säga hejdå på riktigt. Jag skulle ju tillbaka för att säga hejdå och stanna tills hans sista andetag, hade tänkt hela natten på saker jag ville få sagt innan det till honom och därför hade jag bråttom in.. Men jag kom ju försent och det kommer jag alltid ha svårt att leva med.
