Efter denna sommaren borde jag väl ändå kunna säga att mitt liv bara kommer bli bättre? Att det inte kan bli värre än denna sommaren? Jag hoppas det. Men vågar ärligt inte hoppas. Ni vet varje gång jag tänker att nu blir de bara bättre så skiter de sig. Helt ärligt är de enda jag ber om just nu att få må bra och klara mig själv. Inte känna att jag är behov av nån partner, kunna bo själv o inte behöva träffa vänner hela tiden. Så som jag kände innan sommaren att jag är så stark som person och faktiskt har driv o klarar det. Nu är de som allt detta försvann o jag vet inte hur jag ska hitta tillbaka. Men de kommer väl ?
Men till rubriken, hur mår jag egentligen efter allting? Hur hanterar jag det?
Alltså kan säga att första månaden var hemsk. Alltså alla dagar innan begravningen. Vaknade upp varje morgon i panik. Kunde va vaken nästan hela natten o tänka o inte förstå att detta är verklighet.
Men nu efter begravning o urnsättning så är jag som i förnekelse eller nått igen? Tänker ofta på det men jag kan inte riktigt förstå det. Vi hade en period i våras där vi knappt pratade med varandra o inte träffades på flera flera veckor. Det känns lite nu som då. Tomt liksom men tror att de bara är en period och förstår inte att det är för alltid. Men när jag ser andra barn med deras pappor eller nånting som påminner om William då slår de mig i några sekunder att han aldrig finns här mer. Men de är sällan jag faktiskt förstår det. Vet inte riktigt hur jag hanterar det o tror att om jag inte hade haft Lowe hade jag haft mer tid o sörja o hade nog kommit längre i sorgearbetet än nu. Tror det kommer ta många år innan ”den riktiga smällen” kommer som jag hört från många att den kommer när man inser på riktigt att personen aldrig kommer tillbaka..
Ni som gått igenom liknande, hur har det varit för er? ❤️
