Nu har det gått några dagar sen Williams begravning och ärligt så känns det hemskt men framför allt overkligt. Kan inte förstå. Den senare månaden känns nu ännu mer efter begravningen som en ren mardröm. Känns som denna sommaren var en mardröm. Och nu börjar äntligen vanliga livet där allt är som förrut. Som förra året. Men så är de ju inte ?
Jag tänkte iallafall ta o skriva lite om begravningen just nu som var i fredags den 9 augusti. Vi vaknade ca kl 9.00 och var inne o åt frukost o sen lekte vi en stund ute innan de blev dags för tidig lunch och vilan. När jag va ute o gick med honom kom värsta ovädret in och det blev helt svart på himmeln.. ställde vagnen inne och de började ösregna. Skyndade mig att sminka mig då de var mindre än en timma kvar nu och jag började bli nervös.. sminkade mig lite lätt med vattenfast mascara. Sen var de dags o åka o de gjorde så ont i mig hela vägen dit. När vi väl kom fram till parkeringen kom det redan massor av släkt o vänner till William. Det var ju ändå lite trevligt o träffa alla trots att det var extremt tråkiga omständigheter.. sen gick vi in till kyrkan o satte oss.
Jag reagerade faktiskt inte så mycket när jag såg kistan ligga där. Har nog tänkt en del på att de skulle se ut så. Men förstod aldrig riktigt att han verkligen låg där i framför oss det var svårt för mig o förstå. Jag gick direkt fram o la mitt hjärta där vid kistan som jag gjorde dagen innan. De blev verkligen jätte fint. Men kändes konstigt o lägga den där.
Sen var det dags för ceremonin där prästen höll ett fint tal om William där han tog med våra minnen som när jag o han alltid kollade serier o åt chips o godis. Prästen tittade in i mina ögon o sa de o de kändes verkligen i mig då ? Sen var de även sånger på teckenspråk som framfördes och sedan var de min tur o hålla tal. Först var jag nervös men sen sket jag i och bara gick upp. Lät bli att titta på publiken. Tittade istället på Williams bild för de kändes lugnande. Och höll mitt tal rakt till honom. De va så tufft men kändes bra för kändes som han var där. Jag som aldrig aldrig hållit tal i skolan eller pratat muntligt vid redovisningar osv. Men klarar o göra detta för 100+ personer. Jag bara vet att William va där med mig❤️
Sen spelades vår låt upp. Som vi alltid lyssnade på tillsammans o då bara krossades mitt hjärta o jag blev verkligen jätte ledsen. Var inte riktigt beredd på de men samtidigt trodde jag jag skulle va mer ledsen..
När ceremonin var över så gick vi alla fram o lämnade rosor vid kistan. Jag o Lowe gick efter Williams föräldrar o bror. Sa några fina ord till honom o hur mycket vi saknar honom. Sen var de dags för alla andra o göra de o fick passa på o krama om några jag kände då o de kändes extra bra o träffa vissa ❤️
När alla sedan gick o fikade stannade jag kvar. Jag ville inte gå. Kände att jag inte ville släpps honom. Gick fram o tillbaka flera gånger som vi alltid gjorde i verkligheten med. Alltså de va så tufft. Sen fick jag tvinga mig o gå ut till Lowe o mamma o gå o fika.
Vid fikat hade vi bildspel och fika som var ägnad åt William. Kladdkaka, chokladbollar och prinsesstårta. ❤️
Det var en riktigt jobbig, känslofylld dag men var även fint o träffa alla o få kärlek från folk runt om. Denna dag känns fortfarande overklig, som om det inte har hänt.
