Dehär senaste halvåret har verkligen min psykiska ohälsa testat mig ordentligt. November- februari va så illa att jag rasade ner i vikt, var inte i skolan, hade ingen livsglädje. Det var verkligen hemskt alltså. Kände inte igen mig och kände mig främst som världens sämsta mamma för jag orkade inte vara glad och leka med Lowe som jag ville. För jag grät hela tiden. Min psykiska ohälsa tog över mig. Jag lät den styra mitt liv. Fick underkänt och varningar hit o dit i skolan. Kläderna började sitta lösare o lösare. Lägenheten och min vardag var lika kaos som mitt huvud. Jag och Lowe var sjuka hit o dit o fick aldrig va helt friska heller. Det var mycket krångel ang flytt o förskola o ekonmin.
Nånstans i mars vände det. Jag började träffa min bästa vän flera dagar i veckan. Tog verkligen till mig all glädje och kärlek som Lowe delade mig sig av. Försökte att inte ha all denna press på mig ang skolan. Jag behöver inte va bäst och ge bäst. De viktiga är att jag får godkänt och får en studentexamen. Skaffade hårdare rutiner som jag insett faktiskt varit räddningen för mig. Att veta va som händer vilka tider. Vilka dagar jag ska storstäda, duscha, tvätta osv. Sen försöker jag ge mig själv egentid på kvällarna när Lowe somnat o kollar på nån rolig serie typ Paradise Hotel, Wahlgrens Värld eller Ex On The Beach o äter gott. De är verkligen välbehövligt efter en lång dag.
Hela förra året var extremt tufft för mig. Vet inte om jag kommer gå ut med anledningen och vad som egentligen hänt. De återstår o se hur jag känner ang det helt enkelt.
Men de är så att 3 extremt stora saker har krockat. Om bara en av de grejerna skulle hänt så skulle bara de va tufft o svårt. Men nu är de 3 grejer som krockar o ibland vet jag bara inte hur jag ska hantera det. I vilket perspektiv ska man se det o hur ska jag känna? Det där är så svårt verkligen. Jag har inte fått en käftsmäll från varsitt håll, utan de är som jag fått det från 3 olika håll o de är sjukt tufft.
Det har tagit så sjukt lång tid för mig att smälta o acceptera dessa saker. Tror fortfarande inte jag gjort de liksom. Men är så sjukt tacksam att jag har Lowe verkligen för annars skulle jag ligga i sängen hela dagarna varje vecka och inte få något gjort med livet liksom.
Vet inte riktigt va jag ville få sagt med dehär men bara få ut mina tankar o även tala om att de är okej att inte må bra hela tiden och de är okej att må dåligt i flera månader till o med. Men kämpa på! ❣️
