Emma Forsbloms Blogg

God kväll finisar!
Som säkert de flesta av er har sett så är jag med i det senaste avsnittet i ”mammor emellan” podden! Super kul att de frågade och ville ha med mig fast de varit tufft att skriva allting och tog många timmar innan jag klarade av att lyssna på avsnittet. Men det blev riktigt bra! Tack igen tjejer <3 Nedan kommer texten för mina döva vänner som inte hör och kan lyssna podden, självklart ska ni ändå få ta del utav vad jag säger!

Klicka HÄR för att lyssna på avsnittet!

---

Jag heter Emma Forsblom, är född år 1999 och dethär är min historia om när jag förlorade mitt livs kärlek William. Och vår son Lowe förlorade sin pappa som han aldrig kommer att minnas.

Jag och William träffades första gången när han provade i min klass i skolan när jag gick i 7:an. Där fick jag upp ögonen extra för honom och han för mig eftersom vi hade samma persontecken. (Vi använder teckenspråk eftersom vi är hörselskadade och alla som är det har eget persontecken istället för att behöva bokstavera sitt namn varje gång. Man bestämmer sitt persontecken själv) Men sen blev det inget mer än så och han började inte i min skola. Men eftersom han redan kände en i min klass sen tidigare så stalkade jag upp honom på instagram några veckor senare och skrev till honom. Det visade sig att vi bodde i samma kommun så vi bestämde att vi skulle ses själva några dagar efter och då blev vi tillsammans. Mellan 2013-2015 var det många upp och ner gångar i vår relation. Men den 10 april 2015 blev vi tillsammans på riktigt. Vi var verkligen varandras allt. Aldrig har varken jag eller han känt oss så trygga med någon annan. Ungefär 2 år efter att vi blev tillsammans så blev jag gravid efter att jag tagit p-piller i ungefär ett år. Jag har alltid haft svårt (har än idag) att svälja tabletter men kämpade varje dag med att ta dom, men under januari-mars 2017 mådde jag väldigt dåligt så detta gjorde att jag inte kunde ta tabletterna lika ofta, vilket William visste om. Så graviditeten var inte planerad alls, men vi visste liksom att det kunde hända. När chocken hade lagt sig efter att jag den 15 mars 2017 dendär morgonen plussade, så var vi jätte glada och längtade efter att träffa bebisem! Det var såklart läskigt och svårt hur allt skulle lösa sig med ekonomin, lägenhet, skola osv. William var mer orolig än mig sen start men jag sa hela tiden att vi klarar det tillsammans, och det gjorde vi, allt löste sig under graviditeten!

Månaderna gick och hösten 2018 blev vårt liv väldigt jobbigt. Jag gick i skolan på dagarna och hade daglig ångest. William jobbade alla kvällar så vi träffades knappt. När vi träffades bråkade vi bara. Detta gjorde att ingen av oss längre mådde bra i förhållandet och inte visste hur vi skulle ta oss ur det. Men vi älskade fortfarande varandra mer än allt annat, vi hade liksom förlovningsplaner och pratade om att köpa hus osv. I december 2018 tog jag beslutet att vi behövde göra slut, för jag mådde inte alls bra i mig själv längre. Jag ville verkligen inte lämna honom och det tog emot så mycket i mig för jag ville leva livet ut med honom. Men behövde få mig själv på fötter igen. Så vi sa till varandra att vi har all tid i världen att bli tillsammans senare, kanske om några månader eller ett år. Vi finns ju precis framför varandra hela tiden tack vare Lowe. Vi kommer alltid ha varandra i livet tänkte vi. Men så blev det inte. Ingen av oss hann smälta det. För i slutet på januari 2019 fick vi beskedet att William har fått agressiv obotlig cancer. Han var inlagd på sjukhuset i flera dagar och de hittade inte ”felet” varför han mådde som han gjorde. De sa först att det var en tumör bara. Minns när jag fick detta sms. Jag satt i skolan på en lektion, Det var stränga regler och jag brukade aldrig kolla telefonen men skärmen lyste upp framför mig och så såg jag smset från honom att han har en tumör i tarmarna.. Jag var helt förkrossad och kunde inte fokusera. Jag svarade honom på sms och struntade i om läraren skulle märka. Sen åkte jag hem och hämtade Lowe.. satt hela kvällen i lägenheten helt stilla för det var tomt i mitt huvud. Några dagar senare en kväll så ringde William mig och jag hörde att han var rädd och ledsen. Han hade fått aggresiv obotlig cancer. Jag kunde inte sluta gråta.. sen behövde vi lägga på för han skulle vila. Jag ringde min bästavän direkt och bara grät, jag visste inte vad jag skulle göra. Det blev operationer, cellgiftsbehandlingar.. Detta tog hårt på mig och William. För varje gång vi träffades, ju sjukare blev han. Men jag förnekade det. Det var samtidigt tufft för oss båda att träffas varje gång för kemin, kärleken och känslorna fanns alltid kvar. Ingen hade berättat för mig om slutskedet och sista veckorna, tecken på att kroppen stänger av vid cancer så jag förstod aldrig när det började närma sitt slut. De sa i februari att William hade ett år ungefär att leva och William sa till mig under våren att han inte kommer lämna oss. Jag blev påmind om hans ord hela tiden och tänkte att ”han måste bli frisk, han ska bli frisk. Vi gjorde aldrig slut med varandra för alltid. Vi skulle ju bli tillsammans igen, ” vi skulle ju precis börja våra liv liksom. I maj 2019 så träffades vi med Lowe och denna gång minns jag så tydligt. Det var verkligen vårväder och vårkänsla i luften. Vi var så kära, vi saknade varandra. Hade vi nu haft hela våra liv framför oss att leva, hade det blivit dagen vi kunde bli tillsammans igen. Men istället satt jag där och grät i hans famn för jag var så rädd för framtiden. Men William sa till mig ”Emma, jag kommer aldrig att lämna dig” Dessa ord spelades upp om och om igen i mig hela tiden samtidigt som jag såg att han för varje vecka blev sjukare och sjukare. I början på juli skulle jag och Lowe resa iväg en vecka med min familj. Men precis natten innan vi skulle åka så började han verkligen må dåligt och fick kämpa för varje andetag..  Jag var vaken hela den natten och smsade med min familj, bästavän och Williams mamma. Klockan var 22.00 på kvällen och kl 3 på morgonen skulle vi åka till Arlanda. Jag har aldrig gråtit så mycket som då. Mitt hjärta var krossat och jag kände ”Nej nu dör han” Tillslut kl 1 på natten åkte jag och Lowe och besökte William. Lowe var trött men glad. När jag var där hos honom hade jag en stor klump i magen. Jag kan inte lämna honom. Detta kan inte va sista gången.. Både William och hans familj sa till mig att åka på semestern och njuta. Här trodde de att William iallafall hade några veckor kvar. Men jag kom hem på natten, gick in och väckte mamma och sa att jag kan inte åka, William kommer dö. Jag och Lowe la oss och sov, när vi vaknade skulle vi direkt åka tillbaka och inte lämna honom en enda sekund. Jag var vaken hela natten och grät, tänkte på vad jag skulle säga och göra när vi kom dit. Tillslut kl 9.00 vaknade Lowe och vi skulle åka till William. precis när vi skulle sätta oss i bilen får jag sms av Williams mamma. Jag hann inte säga hejdå till honom på riktigt. Fast jag träffade honom hans sista timmar i livet när han kämpade för varje andetag så förstod jag inte att det var dags, det var slutet. Aldrig mer få träffa honom eller krama honom. Det värsta jag varit med om och förmodligen kommer va med om är detta.

Idag har det gått över ett halvår utan William, snart ett helt år. Första månaden utan honom var hemsk. Vaknade varje morgon i hopp om att hinna till sjukhuset och säga dedär sista meningarna så som att jag alltid älskar honom och alltid kommer ta hand om Lowe, ge sista kramen och kyssen, ta de sista bilderna på oss som familj. Sen lugnade det ner sig. men nu de senaste veckorna har jag jag vaknat och drömt om William varje natt, det känns lite som jag är i ett förhållande igen, för drömmarna är så verkliga. Det tog flera dagar innan jag förstod att det bara var drömmar och inte verkligheten. Jag har känt av tecken från honom, steg i lägenheten, värme, hans lukt, närvaron i mina drömmar mm.. Det är svårt att hantera detta men jag har som en liten minnesplats i köket med ljus och en bild på oss och ett fint citat. I sovrummet vid Lowes myshörna har jag satt upp en bild på William och en bild på mig och William som Lowe ofta tittar på. Har även gjort en liten fotobok med bilder på Lowe och William som Lowe de senaste veckorna kollar i varje dag! Jag kommer nog aldrig förstå att han är borta för alltid. Men han lever vidare i Lowe. I vissa sekunder ibland kan det verkligen kännas som det är William som är i Lowe. Som vi sa när jag var gravid med Lowe ”vårt lilla mirakel” och det är Lowe verkligen. Utan Lowe skulle jag inte klara av livet utan William här, Lowe får mig att kämpa vidare varje dag, han får mig att skratta när jag trodde att jag aldrig skulle le igen. Men jag vet att William tittar ner på mig och Lowe o är stolt över oss. För idag har vi en förstahands lägenhet i en helt ny stad och jag har jobb och Lowe plats hos dagmamma. När William lämnade livet bodde jag hos min familj och hade varken jobb eller något. Men min drivkraft i detta är att jag själv ska ge Lowe det bästa i livet och hoppas William ser hur bra han har det här med mig, hur stor han blivit och hur duktig han är. Men självklart är det en tomhet. Att bo själv i en egen lägenhet, inte kunna smsa William och fråga om hans goda recept, berätta något Lowe gjort eller bara träffa honom och känna tryggheten..

Dethär är min historia, att förlora sitt livs kärlek och barns pappa som 20-åring.