Det som ni aldrig fick svar på. Ni som följde mig i juli på instagram vet att vi skulle resa iväg. Jag och Lowe skulle resa iväg med min mamma och brorsa till Mallorca. Detta var en resa främst som mamma bokade i vintras när jag gjorde slut med W för att jag skulle ha något roligt och mysigt att se framemot! Vilket jag gjorde. Längtade så mycket och räknade ner dagarna. Var så taggad för alla fina bilder jag skulle ta, att Lowe skulle bada massor och att äta massa glass ?
Men så blev det inte. Vi skulle åka hemifrån kl 3.00 på natten den 3:e juli. Jag var som vanligt dålig på att packa i tid. Så var vaken o packade till typ 22:30 på kvällen innan den 2 juli o sen precis när jag skulle lägga mig o sova o ba skulle titta en sista gång va klockan va så får jag ett sms av Williams mamma att de precis åkt in till sjukhuset pga han mår inte alls bra. Och här fick jag dålig magkänsla. Jag smsade med både min mamma, min bästavän Rana och min vän Eva.
Jag hade panik och ångest. Visste inte va jag skulle göra. Lowe sov. Medan jag låg vaken i flera timmar och skrev med de. Detta är enda gången jag verkligen brutit ihop och gråtit sådär mycket detta året. Tanken av att det faktiskt kan va över för William nu. Jag förstod men samtidigt inte. Jag kunde inte sätta mig in i hur de skulle va om han dog, fast jag försökte. Fast jag visste att William hade obotlig cancer så hann jag aldrig bearbeta det eller förstå det ordentligt. Och nu när jag skriver om det känns de som jag pratar om en film eller en mardröm ?
Jag visste inte vad jag skulle göra, om jag skulle åka nu på resan eller stanna hemma. Vi alla även W och hans familj tänkte att vi bara är borta 4 dagar de är inte så mycket… men sen beslutade vi att jag fick skjuts in till sjukhuset för att besöka honom med Lowe. Kl var 1 på natten när vi kom fram och jag var helt söndergråten. Vi var där ca 30 min och jag hade ont i hjärtat hela tiden.. när jag gick därifrån kände jag att jag inte kan åka på resan..
Detta är de sista smsen jag skrev till min bästavän innan William gick bort.
Nu klarar jag inte av o skriva mer om detta, är så jobbigt och jag ljuger inte när de på riktigt känns som att de inte hänt. För det är så verkligt. Att tänka tillbaka på den natten får mig att få ont i hjärtat och må så illa. Aldrig aldrig har jag mått så dåligt som då. Och då levde han. Men jag var så orolig och kunde inte föreställa mig livet utan honom.. fan ??
